idag

har jag gråtit gråtit och gråtit, känner hur det svider bakom ögonlocken men det går bara inte riktigt att sluta...
bara att inse att depressionen nog är ett faktum,

men, det är bara att hålla igång och låta det gå över.

Imorgon ställde jag in gympan för att orka att åka med dottern och syster med söner till leklandet som vi skulle gjort i helgen...

har ju tagit ledigt för att orka.

Men sedan har hon skytte så lugnt blir det nog inte riktigt...

men jag vet ju oxå att hon också behöver ha lite roligt,

mer än att se våra trötta ansikten.

I helgen åker ju ev maken till Linköping igen, men det beror ju lite på hur läget är framöver. Ovissheten är så jobbig, man vill kunna ha svar och sedan arbeta därefter men svar kommer vi kanske inte få på länge än.

Pojkarna tar dag för dag, första frågan de ställer när de kommer in är om hur det är, så man vat ju att de går och tänker men det är tur att skolan finns då med rutiner och spel mm så de kan vila sinnet lite oxå!