På kvällen satt jag sedan och slösurfade när barnen lagt sig.
Tanken slog mig då att vad starka en del människor är som kan lämna ut så mycket i sina liv och dela med sig av smärta, gråt, glädje och vardag. Ska följa deras bloggar...
Grät när jag läste dem- får bara läsa lite i taget annars blir familjen orolig, de vet ju att jag gråter lätt men inte bra om man gör det varje dag...
Tack för att ni finns och lär oss andra vad som är värdefullt i livet!
Har börjat inse att man kan skriva om precis vad som helst men få går en in i själen som dessa bloggar.
Livet är alldeles för kort för att reta sig på småsaker, och ändå gör man det...människan är en konstig uppfinning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar